Partiföreningens ordförande David Väyrynens tal idag, under firandet av arbetarrörelsens högtidsdag, på Stacken i Gällivare.

”Folkrörelserna är hotade. Till viss del på grund av politiska beslut, men kanske framför allt för att vi förlorar allt fler medlemmar. Vårt systerparti har tappat nio tiondelar av den medlemskår de hade 1990. 100% fackföreningsanslutna på arbetsplatserna är långt ifrån någon självklarhet längre. Idrottsföreningar och kulturföreningar har svårt att föryngra sina styrelser.

Ingen tjänar på det så väl som företagen. Ju färre vi är som organiserar oss i fackföreningar, intresseorganisationer och politiska partier, desto färre blir vi som kan ställa krav på rimliga löner och bättre arbetsmiljö, säkerställa att naturen skyddas från kapitalets rovdrift, eller se till så att varje människa får ta del av en stark välfärd.

Ju mindre vi väljer att organisera oss, desto större blir marknaden kring vad som ändå måste göras: lobbyister och tjänstemän som tar över politiken; rättigheter på arbetsplatsen som dikteras enbart av företagen; och kultur- eller idrottsaktiviteter där bara människor med fetare börs är välkomna. Om vi lämnar folkrörelserna kommer företagen att försöka kapitalisera samtliga aktiviteter där det går att göra profit.

Hur kommer det sig att det blivit så här? Ja, svaren är naturligtvis många, men tänkbart är att den individualistiska eran börjat sätta sina spår. Idag är det många som betraktar föreningar på samma sätt som de betraktar företag. Eller kanske mer precist, på samma sätt som de betraktar en produkt.

Men ett fackförbund eller ett politiskt parti är ingen färdig produkt du kan byta om du är missnöjd. Särskilt inte i dagsläget, när fackförbunden pressats tillbaka och skillnaderna mellan de stora politiska partierna blir allt mindre. Ett fackförbund eller ett politiskt parti är en organisation där du, inte VD:n, marknadsföringsavdelningen eller aktieägarna, är den viktigaste komponenten. Det är dina krav och ditt arbete som skapar förändring. Drivkraften är människors vilja att göra världen bättre, inte människors vilja att tjäna pengar.

Om inte Vänsterpartiet funnits, kan vi inte kallt räkna med att något annat parti tar dess plats. Om arbetarrörelsen har gått sönder, så är det vår uppgift att laga den. Vi kan inte gå in på en affär och botanisera bland andra tillgängliga rörelser att välja mellan.

Men det skall sägas, att det är ingen dans på rosor. Du får sällan några reklamjackor, höga löner eller resor till fjällen. Åtminstone inte när det går rätt till. Det skall sägas, att bakom varje framgång ligger timmar, veckor, månader, ibland år av förarbete. Att övertyga meningsmotståndarna, att övertyga tjänstemännen, att övertyga de vacklande. Ja, ibland till och med det att övertyga kamraterna.

En folkrörelse är ingenting du är en del av två timmar i veckan. Den är heller inget arbete du går till för att sälja din arbetskraft. Den är ett sätt att leva, den är vänner och ibland den du älskar, den är visioner om ett bättre samhälle och en samling kunskap och idéer, den är aktiviteter tillsammans och ett alldeles för långt besök på Konsum, när du träffat en av våra likar. Den är det att inte vara ensam, utan det att vara del av något större, något viktigare än bara här och nu.

Kamrater, jag vet att det finns fler där ute vars hjärtan sitter till vänster och i vars blodomlopp det rusar rött blod; jag vet att det finns fler där ute som knyter sina nävar i fickan över de orättvisor som dagligen utspelar sig framför våra ögon. Och kamrater, jag vet att ni känner många av dem, i Koskullskulle, Nattavaara, Malmberget eller Puoltikasvaara. Alla duktiga, intelligenta, uthålliga och förbannade kamrater som finns där ute!

Det är tid att samla ihop dem, inte bara för att förvalta eller försvara de rättigheter vi har skaffat oss, utan för att också vinna nya. För i arbetarrörelsen kan var och bidra med vad de kan bidra med: hur man bäst organiserar en demonstration, vilken mark som lämpar sig bäst för bostadsbyggande, vad man skall säga för att övertyga den som vacklar, vem som är bäst lämpad för att leda fackföreningen, varför det gick att införa sex timmars arbetsdag på flera ställen i Göteborg eller när det är klokast att snöröja för att våra gator och gångstigar skall vara möjliga att användas av alla. I arbetarrörelsens många organ finns det plats för alla.

Det finns sådana som väntar på den ekonomiska kollapsen, i tron att då och endast då vaknar arbetarklassen upp för att kämpa sig vidare till nästa steg, den ekonomiska makten och byggandet av det socialistiska samhället. I svåra stunder är det skönt att falla tillbaka på den tanken, men stanna inte där alltför länge, kamrat, för den tanken är bedrägligt passiviserande. Många har förutspått den globala ekonomiska kollapsen, men kapitalismen har visat sig anpassningsbar. Det har krävts miljontals offer, men många av dem är märkligt förbisedda av oss. Vi som kallar oss internationalister. Vi som tror att arbetarklassen är internationell och måste enas för att kunna krossa klassamhället. Idag tillhör vi de få procent av befolkningen som lever gott nog att inte ställa till desto mer bekymmer, men är vi säkra då?

Nej, vi är aldrig säkra. Och därför har vi varken råd eller tid att vänta på kollapsen. Vi har ett bättre utgångsläge nu än vi hade i arbetarrörelsens begynnelse. Många av oss är starka, intellektuella, har ordnande förhållanden och stora bekantskapskretsar; vi har politiska partier och fackföreningar samt kommunikationsmöjligheter de första organiserade bara kunde drömma om; vi behöver inte kämpa för vårt dagliga bröd, vi kan organisera oss i facket på betalad arbetstid, vi har våra egna kursgårdar och bussar att ta oss dit, vi har en rik tradition av sånger och litteratur att studera, kamrater att fråga, lokaler att vistas i. Fundamentet är redan gjutet, nu är det dags att bygga huset.

Kamrater, nästa år vill jag se fler av oss här! Jag hoppas att ni börjar redan imorgon, rycker tag i en kamrat som inte är organiserad och talar om för denna hur viktig den är för arbetarrörelsen, hur viktigt det är att vi är många. Inte bara för att dela på arbetet, utan också för att tillsammans skörda arbetets frukter. Vi behöver varandra. Vi behöver bli fler. Det är vår tur nu.”